Svensken gillar Amarone och det gör jag oxå, brukar försöka hålla mig till äldre årgångar, men är inte svår på att prova "ungt". Detta vin är ett perfekt lagringsvin för den som inte vill lägga mängder med pengar på en låda vin för att sen behöva vänta i 10 år för att få njuta. Inte så längre sen jag drack 1996 och 1997 av detta vin. I sådana stunder så förstår jag varför man började lära om vin, ett vin som då hade fått en korrekt uppväxt med mycket lugn och perfekt temperatur. Dessa viner kostar en del, och de skall de göra, tro inte att det är lätt att producera en fl. Amarone. Det tar sin tid och kraft. Om jag får ge alla ett litet tips om vad som är bäst för viner som bär namnet Amarone är att, låt vinerna få åtminstone vila i tre år, innan man poppar upp sin butelj. Sen kan man härleda dropparna till en bit parmesan som de i butiken sa att man skall ha till. Amarone och parmesan kan vara en otroligt vacker smakupplevelse, men det handlar helt om vilken temperatur osten har och vilken Amarone stil man har. Dessa rader skriver jag inte för att ni inte skall köpa vinet, det jag ber om är att rådfråga kunnig personal om vilken Amarone som skulle passa just till Er rätt. Antar att jag säger såhär enbart för att jag sådan respekt för just de torkade druvornas vin. Kvällens 2010 Allegrini Amarone della Valpolicella Classico har fått stå i sin karaff i 5 timmar, redan vid förmiddagskaffet så fick korken ryckas upp och vinet fick en lättsam och stilfull dekantering. Bara att få gå och lukta på vinet under dagen är en härlig känsla. Druvorna är följande, Corvina 80 %, Rondinella 15 %, Oseletta 5 %.

Fasiken, jag är en hönsmamma ibland, låt folket dricka och njuta som de vill, varför skall jag lägga mig i hela tiden? Låt folk ha kul! Men ni får ta mig för vem jag är, det är bevisat enligt vetenskapen att jag har mer liknelse (DNA) med en fl vin än homosapiens, kan ha med det att göra!

På spisen så står nu en gryta med risotto och småputtrar, den har stått där ett tag nu. Även denna rätt påbörjades för flera stunder sen, jag har så mycket att pilla med i snickerboa, så ibland får rätterna sköta sig helt själv och det är precis så en risotto vill ha de. Efter jag fräst Arborio riset så låter jag några vitlökar falla ned tillsammans med några skvättar hönsbuljong, sen får riset sköta sig på egen hand, det jag ser till är att, den inte så blir för törstig och med detta fyller jag på med buljong i små skurar, när riset känns rätt så åker det ned en stor mängd med parmesan och en stör sked med smör. Låter mig dra några drag på kvarnen och pudrar ned lite salt. Vid sidan om har jag smörstekta skogschampinjoner som jag föser ned i gryta och för att piffa till det hela så smakar jag upp allt med färsk dill. På tallriken så rivs såklart en del ost över allt och säsongens sista tomater från vårt växthus får se till att addera till syra i rätten.

”Allegrini är ett familjeföretag baserat i Fumane i vinområdet Valpolicella i nordöstra Italien. Företaget grundades för 151 år sedan. Det leds i dag av syskonen Franco och Marilisa Allegrini samt deras framlidne broder Walters dotter Silvia Allegrini. Franco är vinmakare, Marilisa har hand om försäljningen och Silvia ansvarar för marknadsföring och PR. Företaget äger i dag drygt 70 hektar vingårdar. De mest kända vingårdarna finns på kullen La Grola, dels vingården med samma namn som kullen, d v s La Grola, dels den högt rankade vingården La Poja på högplatån högst upp på kullen. Druvorna därifrån ger ett av Italiens bästa och mest kända viner. Allegrini producerar även en amarone av världsklass. För 20 år sedan beslöt man att rensa bort alla botrytisangripna druvor i samband med amaroneproduktionen. Många av de andra producenterna menade att det var fel. Att det var ett avsteg från den normala processen. Allegrini tog striden eftersom man ansåg att ädelrötan var negativ för såväl tanniner som polyfenoler och antocyaner, de viktigaste grundstenarna i rödvinsbygget och i dag har de allra flesta valt bort botrytisen. Franco Allegrini leder också ett samarbetsprojekt, där Allegrini tillsammans med två stora kooperativ samt en privat producent i Verona-området producerar en vinserie med namnet Corte Giara, avsedd att erbjuda en bred publik det bästa av Verona-områdets viner till konkurrenskraftiga priser.”

Tar mig en sked av risotton och häller i mig en klunk vin. Låter allt få ta sin tid i munnen och låter smakerna få känna på varandra. Jädrans vad är det som sker i min mun, är det Amos pilar om skjutes hejvilt? Vinet unga frukt och torra stil, mjukas upp mot rättens krämighet och återigen så tar sältan från osten och buljongen sin kraft till att göra vinet ännu mer kaxigt. Vinet behöver motstånd som är skapt av smör och protein, vinet klarar av mycket och får allt det önskar sig av rätten, svampen som enbart fick landa och sen upp igen från en panna har fortfarande sin klara textur kvar och gör vinet så mjällt. Dillens fräschhet är allt bra mot vinets kryddiga stil.