GastroVin

Godaste Nebbiolon gör sig fint med Kantareller

Föregående Nästa
Kantareller.JPG

Ett av sensommarens bästa middagar, medans grillen gjorde sig redo, tog jag årets sista dopp nede vid brygga. Landet är allt bra att ha.

Kvällens första vin är dekanterat sen tidig förmiddag. Tänker att vinet kommer till sin fulla rätt medans jag tar mig ett dopp och en stekarstund nere på bryggan. 2012 Fontanafredda Ebbio Langhe Nebbiolo blir aftonens första vin. Fontanafredda kan vi idag läsa om överallt, en klassisk vinmakarfamilj som aldrig ligger på latsidan om att göra det bästa vinerna till riktigt bra priser. Detta vin utstrålar en mycket fin stil. Vinet är klart i sitt glas och stunden är kommen för att få doppa ned nosen och inhysa vinets fina frukt och struktur. Vinet har den typiska Nebbiolo doft av viol med efterföljande blåbär och skogsbär. Vinet har en fin balans mellan syra, frukt och fat. Speciellt faten gör att vinet håller ihop, att hantera den kärva körsbärston, då är fatens inverkan ett måste. Vinet har fått ligga i stora franska fat ca 12 månader för att få sin speciella kropp. Vinet har en lång smak och gör druvornas stramhet gör att jag känner mig lugn inför de kommande smaker från bordet. 


"Anrika Fontanafredda är en av giganterna i Piemonte och för många synonymt med ursprunget. Och som i alla bra historier började det hela med kärlek. Italiens förste kung, Vittorio Emanuele ll, köpte egendomen till sin älskarinna Rosa som blev grevinnan av Mirafiore och sedan fick vingården La Rosa uppkallad efter sig. I Serralunga d’Alba vinifieras alla viner under Fontanafredda etiketter, närmare 7,5 miljoner flaskor per år. 3,5 miljoner av dessa är det söta mousserande Astivinet och 750 000 är Barolo. Mängden till trots är det idag experimentlusta, innovation och modernitet som driver Fontanafredda framåt. Mycket tack vare vinmakaren Danilo Drocco och de nya ägarna Oscar Farinetto & Luigi Bafiglio. Med Danilo i spetsen görs idag viner med fokus på frukt och drickvänlighet utan att tappa ursprungstypicitet. Med tanke på just ursprunget lanseras 2011 en ny vinserie, Mirafiore, med filosofin att ta Barolo och Langhevinerna tillbaka till sina rötter.”


Jag tar mig ett blad av tortillan, breder ut ett smärre täcke av stekta kantareller, brer på med sallad som svärmor odlar bakom huset. Toppar berget med milda inlagda paprikor och ett stycke nötnacke. Rullar ihop och tar mig ett ordentligt bet. Smakerna fylls i min mun och allt smakar så gott. Som jag sa innan letade jag efter jordighet och stenighet i köttet och tack vare att biten fått gotta sig under jord i 24 timmar så finns alla de smaker med, köttet har inte en tillstymmelse av torrhet heller inte någon smaklöshet, antar att köttet tillsammans med örterna blivit bästa vänner där nere under jorden och jag inser att jag kanske ända har lyckats med att bli den stenålders man jag alltid önskat bli för en dag.Får jag nu dela detta vin till perfekt tillagad gastronomi så kommer jag får mig en speciell upplevelse. För det enda jag kände saknades i min första tugga, var en känsla av ”torrhet”. Druvan Nebbiolo som på sitt fina vis slöt säcken tillsammans med maten och smakade så gott. Vinet har en stramhet som lätt lockas bort med en fin sötma från köttet. Hettan från paprikan tog hand om vinets unga frukt och kryddigheten i rätten gjorde vint mjällare och violens fina toner kom fram och spelade upp ett ton verk över min gom som jag sent kommer att glömma. Vet heller inte om det är sant eller om jag trollbands av vinet så mycket, att jag bara trodde att köttets jordiga toner gjorde vinet hemmakärt och lät mig ta del av vinet Terroir. Ett vin som måste upplevas.